Den 31 augusti vaknade jag vid sju tiden. Jag gick upp och åt lite frukost och såg på tv. Ringde till mamma och pratade med henne. Ville ha skjuts in till stan, hade ingen lust att sitta ute i Gothem. När jag satt och såg på tv märkte jag att den lille i magen inte rörde sig. Så jag började gå lite i trappan och drack iskallt vatten men ingeting hände. Jag gick upp och duschade sen satte jag mig vid datorn, men ingeting hände därinne i magen. Min faster skrev på facebook och frågade hur det var med mig.

Jag förklarade hur det var, att han inte rörde sig. Hon tyckte jag skulle ringa på en gång till förlossningen. Men jag ville inte först. Men till slut ringde jag. De ville att jag kom in på en gång.

Precis när jag lagt på var min mamma hemma hos mig för att hon skulle ju hämta mig, som tur var. Så vi åkte ner och hela vägen in till stan tänkte jag, "jag kommer få åka ner, de kommer göra en CTG kurva och jag får åka hem".

När vi kom ner var klockan halv nio. Jag fick sitta med en CTG kurva länge, kommer inte ihåg hur länge. Men allt såg såå bra ut där. Förutom att han var stilla. Så de kollade med ultraljud. Och jag hade rätt, han var verkligen helt stilla. Han andades och hjärtljuden var superfina. Men för säkerhetens skull, ville de att jag skulle gå och fika och gå lite en timma. Så jag och mamma gick till resturangen på lasarettet. Vi fikade och sen gick vi lite ute för mamma skulle röka. Men jag kände inga rörelser. Sam ringde och sa att han var i stan och undrade om han skulle komma ner en stund. Så han kom ner och vi gick tillbaka till förlossningen.

De gjorde ett till ultraljud men nu var han verkligen helt stilla, han andades inte heller men hjärtljuden var jättefina. Så barnmorskan började skaka om hela min mage. Hon ruskade verkligen hela magen. Gjorde ont. Men jag ville bara att han skulle röra sig men inte en enda reaktion.

Så de gick och hämtade någon som var typ specialist på ultraljud. Hon kollade på ultraljudet i två sekunder och så kollade hon på mig och sa: jag går inte härifrån fören du är igångsatt. Ingen idé att ens vänta.

Så jag blev skiträdd och paff. Så jag började verkligen asgarva.

Jag kollade på Sam och han såg helt vit ut i ansiktet och livrädd. Sen kom det in hur mycket folk som helst.

De satte hål på hinnorna och det spröt verkligen ut vatten. Det var helt sjukt vad vatten det kom. Klockan var då 10 över 12.

Jag fick vänta en stund tills jag fick dropp till värkarna. Jag kommer inte ihåg när jag fick det, men vid två-tre någon gång.

Då började helvetet. Jag kan inte beskriva känslan. Men när en värk kom, jag visste inte hur jag skulle sitta, ligga eller bete mig. Det var hemskt. Visste inte om jag skulle skrika, skratta eller gråta. Så det blev lite blandningar.

När värkarna kom så kom min mamma ner igen, då hon hade varit och lämnat Sams arbetsbil i Slite och varit hemma och duschat. Men när värkarna kom ville jag att hon skulle komma ner.

Jag öppnade mig jättesnabbt. Jag ville ha epidral och jag tackar verkligen den som kom på ryggmärgsbedövning. Helt underbart, kändes bara som jag skulle skita på mig hela tiden. Jag kommer inte ihåg när jag fick den men när de skulle spruta in det så kollade jag på Sam och såg hur vit han började bli i ansiktet. Så jag frågade hur han mådde. Då höll han på att svimma för han stod och kollade när nålen gick in i ryggen på mig.

Haha dum som han är. Men han fick sätta sig ner och ta det lugnt en stund och äta lite.

Jag vet inte när mina krystvärkar kom, men jag vet att det var helt omöljigt att hålla emot dem. När en krystvärk kommer så måste man verkligen krysta. Det går inte andas igenom dem som de bad mig att göra, för jag fick inte krysta.

Jag var öppen tio cm men de såg att han inte kom över den där sista kanten. Så kvart över 11 på kvällen så gick läkaren och någon till tant ut och pratade. Sen kom de in och sa att jag var tvungen att göra akutkejsarsnitt. Då kände jag, "fy fan va skönt, äntligen är det över". Så då gick hur fort som helst. Klockan halv tolv åkte vi upp till operationssalen.

De sprutade i mig en massa bedövningar och grej. Jag kommer ihåg att jag bara låg och skakade för jag var helt utmattad, rädd och glad. Fem i tolv började de och ordna massor på magen för då kände jag ingeting, alltså hade bedövningen gått ut. Jag såg ingenting men hörde och kände att de gjorde något med mig hela tiden. Sam satt vid mitt huvud hela tiden.

Fem i tolv iallafall så skar de upp mig och började dra och slita i mig. Det lät så sjukt äckligt så jag skrek på alla att de skulle prata med mig. För jag ville inte höra när det slet sönder allt i mig.

När de drog ut honom så låg hela jag och skakade för att det slet och drog så mycket.

Det första vi fick se när de lyfta upp honom var en blå rumpa och en röd pung. Sen fick vi se honom när de hade klippt loss honom eller vad man ska säga. Och han var verkligen jätteful, han såg ut som en alien. Hehe men jag började gråta av lycka ändå. Sam och en sköterska försvann med honom, Sam gjorde finslipet på navelsträngen och sen kom de tillbaka med honom och jag fick känna hans hud emot min. Jag kan verkligen inte förklara känslan men den är helt magisk. Sen försvann de ner och skulle väga och mäta honom och mamma skulle få träffa honom med. Jag fick ligga kvar för de skulle sy ihop mig. Då berättade läkaren för mig att jag skulle aldrig få ut honom den vanliga vägen för han låg med ansiktet uppåt. Alltså inte ner emot analöppningen utan näsan upp emot magen. Och eftersom han var ganska stor så hade han ingen plats att cirkulera runt.

Jag fick sedan åka till intensivavdelningen för att bedövningen skulle börja gå ur kroppen. Då kom Sam och Hugo upp till mig igen. Då fick jag hålla i honom för första gången.

Halv fyra kom vi ner till BB.

Så det var så det gick till. Jag är hur stolt över min son som helst och jag kan inte förklara min kärlek till honom. Han är mitt allt.